Ordfestivalen

 Missionskyrkan (upplåtes vänligt nog till festivalen) började tidigt fyllas av besökare som såg fram emot en högtidsstund kring ordbruk och bokstavsskötsel.

 

  Gymnasieskolans KMT-gren hade gjort scener med egen text och musik på årets tema " Att våga". Och de slog an en ärlig och personlig ton som följdes av de mer drivna ordkonstnärerna.

 

 Stina Wollter beskrev en uppväxt med mycket oro och rädsla, som gjort att hon i vuxen ålder känt sig lugn och trygg först i utforskandet av sina egna yttersta gränser. Många har tyckt hon är modig som vågar visa fram sitt yttre och sitt inre för offentligt betraktande. Men det har hon svårt att förstå. Att ställa sig långt ut på kanten har blivit ett behov, men är inte ett uttryck för mod, menade hon.

 Åren i radioprogrammet Karlavagnen har blivit livsavgörande för henne. Mötet med människor i svåra situationer som vågat dela med sig av sina känslor och tankar, har gjort det möjligt för också henne att förlamas av rädsla våga närma sig lidande och sorg i sitt eget liv. En liten döende flicka blev hennes samtalspartner och guide in i döden: "Är du rädd? - nej", " Är det nåt mer du vill säga till mig? - nej, allt är redan sagt. Jag älskar dig. Hej då!" Efter det är Stina inte längre rädd för döden. Eller för så värst mycket annat heller.

 Årets Ordpristagare Ingegerd Kalmerstedt, för långt och engagerat arbete för teaterintresset i kommunen. Blev glad och överraskad. Hade ju trott att sådana priser inte var för såna som hon, som bara gjorde detta hon tyckte allra, allra bäst om. Men det tänker hon å andra sidan fortsätta med så länge hon lever.

 Lasse Berg vidgade perspektivet på vad mänskligheten vågat med många miljoner år. En leende man på första raden ( Gunnar Emanuelsson) fick bli demonstrationsobjektet för det som gjort oss till människor - det varma afrikanska leendet, utan huggtänder och hot (som chimpanserna). När andra arter satsade på våld och dominans satsade den lilla människovarelsen på att resa sig på två ben. Det gjorde henne långsammare och mer sårbara än nästan alla andra djur, men gjorde det möjligt att använda framtassarna till att bära hem ätbara ting till dem där hemma. Inte bara sina egna barn, utan gruppens sjuka, gamla, lytta. Som i sin tur kunde överleva och hjälpa gruppen att överleva. Deras små hjärnor fylldes av lyckligt dopamin när också de fick del av maten, men också hos givarna flödade lyckligt dopamin. Och gör så än i dag.

VI är gjorda för att vara solidariska, empatiska, lösa våra konflikter genom att må bra tillsammans. Där andra arter slåss och dominerar är människansframgångsrecept att vara hjälpsamma och berättar historier. DET gör oss till människor: vi mår bra av att bistå varann, att göra det roliga saker tillsammans, att prata, att berätta. Jo, och så gillar vi solen som vi är gjorda för. Men mer än 2 1/2 tim arbete per dag vill vi inte gärna ha, och helst inga chefer över oss. Herarkier får chimpanserna ägna sig åt.

 

 En bygdens dotter, Susanne Åkesson, nu professor i Lund med såväl myrors som flyttfåglars orienteringsförmåga som specialitet, berättade om hur också hon själv vågat sticka näbben från boet i Assjö ut i stora världen. En resa som också bjudit på dramatik, som natten i ett bräckligt skjul i Arktis när larmet gick att en isbjörn var på väg in och ett strejkande blixtlås i sovsäcken hindrade henne från att nå hagelbössan under sängen.

 Susanne leder i dag stora internationella forskningsprojekt, kring t.ex. zebrornas ränder ( de förvirrar bromsarna som navigerar efter polariserat solljus). Hon har också samarbetat med fotografen Brutus Östling, i bl.a. den Augustbelönade boken "Att överleva dagen". Världen är hennes arbetsfält, men hennes största utmaning just nu är att lära sig spela nyckelharpa. För denna framgångsrika naturvetare fanns naturen nära från barnsben, liksom gårdens djur. Bibliotekets hyllor med fågelböcker tömdes systematiskt, men också mötet med kulturen i hemkommunen var livavgörande; inspirerande kulturlärare ( Gun-Britt Henrikssons dans- och drama t.ex, Gunnar Emanuelssons bild- och fågelintresse), men också besöket i skolan av den anspråkslöse nyckelharpsmästaren Eric Sahlström.

Tyvärr var inte musikundervisningen lika uppmuntrande. Där lärde hon sig bara att spela inte nåt hon kunde lära sig. Och hon som inte tvekade att ta risken att möta isbjörnar har först nu äntligen vågat ta steget att skaffat en egen harpa och gå kurser för Leif Alpsjö. När kvällsron infinner sig i hushållet i Dalby får hon äntligen ta fram nyckelharpan. Och hon försäkrar att lyckan av att klara sin första polska är svårslagen. Våga börja, uppmanar hon oss alla. Det är aldrig för sent!

 

Helena von Zweigbergk berättade om hur hon gång på gång i livet och i sina romaner kommit tillbaka till "uppbrottet". Som barn identifierade hon sig starkt med västerhjältarna, och tyckte att alla damer som klamrade sig fast vid hjälten när han förklarade att han måste dra vidare mot solnedgången, bara var djupt pinsamma. Lite senare läste hon Susanne Brögger - allt - och bestämde sig själv för att hon skulle göra lika stiliga uppbrott som hon ur tråkiga relationer. Det krävde visserligen att man först ingår relationer, och med åren insåg Helena att det fanns åtskilliga komplikationer med att åstadkomma det perfekta uppbrottet. Men ämnet har fortsatt att faschinera henne. Kan man få både frihet och kärlek? Vad är det som får en människa att vilja och våga bryta upp....

 Och därmed var det dags att försöka hitta nästa författare i programmet. Bengt Ohlsson, Helenas man, som vågat sig ut på en tur i Östhammar med den gemensamma hunden. Hade båda gripits av frihetslängtan och brutit upp från de sociala kraven....?

 Bengt Ohlsson, mannen bakom biografin om Margot Wallström, tycker egentligen att varenda människa är värd sin biografi. Ju mer man borrar sig ner genom lagren av händelser och känslor, desto mer kan man känna igen sig. Det är inte så mycket som skiljer oss, kända och okända människor. Vad är det som avgör vad det blir av oss? Tillfälligheter? Att våga ta ett steg på okänd mark?

 Nästan omöjligt att inte tycka om Margot, säger han. Hon är chefen som själv ilar ner och köper huvudvärkstabletter när någon i personalen kroknar. Följaktligen är de otroligt lojala, beredda att gå i döden för henne. Efter ett samtal om Göran Perssons sätt att vara chef ( som hon inte tyckte präglades av empati. Milt sagt) frågar intervjuaren ändå: "Men det här att du är så himla vänlig och trevlig, är inte det också ett slags härskarteknik.? Du gör det ju alldeles omöjligt för nån att inte tycka om dig". Efter en stunds tystnad, under vilket han undrar om biografiarbetet nu är över, nickar Margot eftersinnande och säger " Jo, det kan du nog ha rätt i".

 Kajsa Grytt, musiker, låtskrivare och nu också författare av egen livsberättelse, talade om hur hon först på senare år förstod att det hon sjöng och skrev om som ung tjej i musiksvängen uppfattades som vågat. Och var det.

 Kajsa Grytt landade i samma fråga som ungfomarna från KMT formulerat så häri inledningen. " Du måste våga gå fram och fråga honom, om han vill träffa dej, annars kommer du ingenstans!" Fyra timmar och ett halvt liv senare hade Kajsa kommit fram till samma sak som ungdomarna; " Det värsta som kan hända är att du får ett nej".

                                                 *********************

Därmed var vi tillbaka där vi började, och kanske hade fler bestämt sig för att våga något, medan andra satt med ekot av Bengt Ohlssons bistra slutkläm "Det är helt enkelt jäkligt mycket svåra saker man ska igenom som människa".

Men om livet nu inte är ett problem som kan lösas, utan en upplevelse som ska delas, så hade årets upplaga av Östhammars Ordfestival verkligen lyckats. Med breda afrikanska leenden gick vi hem, somliga hand i hand…

 

Text och bild:Stig Unge

  

 

 

 

Östhammars Litteraturförenings Ordpris 2012 tilldelades Ingegerd Kallmerstedt, ordförande i Östhammars Teaterförening.

              

Tema: ”att våga”

12.00     Festivalportarna öppnas – mingel med kulturföreningar och sponsorer

13.00     Välkommen
             Stina Wollter
             Ordprisutdelning

13.30     Lasse Berg Hur sjutton blev vi som vi är?


14.00     Susanne Åkesson  "Att våga sticka ut näbben" 

14.30     Lars Sund  "En morgontrött fågelskådares bekännelser"


15.00     Kaffepaus


15.30     Helena von Zweigbergk   "Uppbrott"


16.00     Bengt Ohlsson   "Margot"


16.30     Kajsa Grytt   "Konsten - att ha kul och överleva"


17.00     Tack för i år


Inträde: 150 kr (ej kort)
KMT gör vågade mellanspel

På stan:
Poeter på nätet från hela landet har skrivit nya dikter på temat ”att våga” och som ställs ut i skyltfönstren i centrala Östhammar veckan före och efter festivalen. På biblioteket: utställning under oktober ”Konstnärer tolkar poesi”.

Sponsorer: Annonsbladet, Kulturnämnden, Gema Förlag, Selander Design AB, Östhammars Stadsråd, Missionskyrkan, Rudolf Andersson Ur & Optik, ICA Supermarket, COOP EXTRA, Svenska Turistföreningen, Roslagsbröd AB, SKB, Dialect Kontorshuset, Studieförbundet Vuxenskolan

Med anledning av Ordfestivalen har fem konstnärer från Konstnärsföreningarna i Östhammar och Uppsala bjudits in för att tolka valfria poeters dikter. Utställningen pågår under hela oktober och kan beses på biblioteket i Östhammar

Astrid Annersten tolkar fyra dikter av Tomas Tranströmer

Margaret Axell har gjort två tolkningar av Tranströmers "Romanska bågar"

Eva Jonasson tolkar "En väldig ek" av Anita Nordh

Kerstin Lindblad tolkar "Drömmens skepp" av Bo Setterlind

Gerd Vading tolkar Oskar Andersson, Anita Westin och Tomas Tranströmer.

 

 

 Gerd Vadings tolkning av Tomas Tranströmers "C-dur"